chipmunk.blogg.se

jag har väl precis som alla andra fötts med behovet att känna samhörighet, att passa in och bli accepterad av min grupp. men så blev det icke, helvete heller, jag var för mycket att hantera redan som liten och folk ansåg mig som jävligt annorlunda, en bakterie som måste stötas bort kort och gott.

jag hade tillräckligt med intellekt för att förstå när jag inte var önskad och höll mig i bakgrunden eller på annat håll, tog strider jag ansåg viktiga och tog ofta på mig att hjälpa dem som inte klarade av mobbarnas påhopp ensamma.

någonting förändrades i mig, kanske till en så djup nivå att den blev instinktiv, jag började fan att gilla det.

att vara ensam på min egen kulle och betrakta hur resten balanserade på samma. ansåg dem vara löjliga, samtidigt som det naturliga bekäftelsebehovet successivt förtinade inom mig.

 

idag känner jag att något är fel när jag blir accepterad, det är för mjukt och lurvigt och problemfritt.

något är fel.

jag gör något fel.

faller i samma fack som resten.

 

så jag tar på mig min truckerkeps och styr skutan för egen maskin.

 

hejhopp.